när det omöjliga blir möjligt

Då var de dagar jag bävat för över. Jag överlevde och det gick över alla förväntningar. Visst igår var jag hungrig och mådde illa, men det var inte värre än så och som jag sa till henne var det inget att gnälla över. Jag tyckte inte ens synd om mig själv. Med för lite sömn i kroppen, steg jag upp och hällde i mig lite mer klara drycker, klädde på mig och tog bussen till sjukhuset. För att man ska prata om det som går bra också, vill jag säga att allt gick verkligen effektivt och professionellt tillväga. Trevlig och omtänksam personal. Jag kände mig sedd, hörd och trygg. Jag blev tillfrågad om lugnande och smärtstillande, tackade ja till det lugnade och bad om att avvakta med det smärtstillande. Läkaren, som jag aldrig träffade förut, ställde lite frågor om min stomi som jag svarade på, men när han frågade hur det var att leva med stomi blev jag plötsligt medveten om att jag återigen låg där på britsen iklädd sjukhuskläder och med min kropp i andras händer. Sårbarheten och utsattheten gjorde att jag inte kunde hindra tårarna från att tränga fram och de enda orden som nådde ut var att det tog lång tid att komma tillbaka. Själva undersökningen var den absolut lättaste av alla jag någonsin varit med om. Jag hade inte ont och det var egentligen aldrig heller obevämt. Nog för att min tarm är mycket kortare än tidigare, men jag insåg vilken skillnad det är på att göra koloskopier på en inflammerad tarm och på en som inte är det. Läkaren sa att han såg några små sår, men inga tecken på en aktiv inflammation. Vad de små såren innebär tänker jag be min egen läkare förklara närmare när hen hör av sig med biopsiresultaten. Jag har ju sett min tarm på skärmar förut och kunde själv se skillnaden. Nog för att jag inte helt kan ta ut glädjen känner jag ändå en väldig lättnad - jag tror jag är på rätt väg, på väg mot ett hållbarare liv som tar hänsyn till min sjukdom och därmed kanske kan hålla den i schack, i remission. 

Jag brukar må väldigt dåligt efter koloskopi-undersökningar - utmattad och försvagad av ansträngningen och vätskebristen. Visst jag mådde inte fantastiskt direkt efter, men efter några timmar kände jag mig som mig själv igen. Jag vet att magen kommer behöva tid att återhämta sig, men det är en ynnest att få må såhär bra redan nu. Chockad är vad jag är. Chockad och glad. Så väldigt glad. 

A good day for me and for team Obama.