streetlights and snowflakes

Den första snön har landat och snart kommer bloggvärlden svämmas över av inlägg med titeln 'winterwonder land'. Jag hade nästan tänkt göra detsamma, men bilduppladdningen vill inte fungera och därför slipper ni. Jag lyckades (h)undvika 'the dog hour' och fick hela världen för mig själv. Efter några dagar med värk i huvud och muskler samt med feber vågar jag nästan säga att jag mår bättre. Undrar just om det var vaccinet mot gula febern jag reagerade mot. Sjuksköterskan på vaccinationsbyrån sa att det var aldrig någon som ringde och undrade om biverkningar samt att det mest var äldre som drabbades av dem. Jaha, tänkte jag, vad hjälper det mig. En hjälpsam sjuksköterska på vårdcentralen däremot tog sig tid och lyckades till och med hitta en tid hos en läkare imorgon. Jag tänker att jag går ändå även om jag mår bättre. PM:et är inskickat, men något vidare bra är det då inte. Ibland är det svårare att faktiskt ha kunskap och erfarenhet om något som ska få plats på max fem sidor. Det blev lösryckt, osammanhängade med frånvaro av röd tråd och med för många upprepningar. Men jag ansträngde mig och det är jag nöjd mig. Kraven från förra kursen har höjts, då jag bestämde mig att det var ett smärre mirakel om jag bara tog mig igenom den med tanke på hur jag mådde och kände mig. Nu när måendet är bättre och jag mer i balans kan jag återigen lägga mer energi på studierna istället för att bara ta mig igenom dagen (och natten). 

Min promenad påminde mig om hur stor skillnad det är på att må bra och på att må dåligt. När måendet är dåligt blir allting så väldigt mycket jobbigare och det blir så svårt att finna glädje och njutning i någonting. Idag njöt jag av ljudet av snökristaller som krasades sönder under mina fötter, av snöflingornas nedkylande effekt på mina kinder, av den friska luften och av tystnaden. Det var alldeles fantastiskt i sin enkelhet. 

Jag tänker på dig och undrar var du är och vad du gör. Men jag värnar om utrymmet, om friheten och låter tankarna komma och gå.