inre kaos, repetativa cirklar och att välja den svåra vägen.

Den här veckan, en serie prövningar. Finansiella insikter, ett sjukhusbrev och ett chakratestresultat gjorde mig trött och håglös samt fick mig att känna som om jag fortfarande traskar runt i samma gamla utnötta cirklar, även om jag vet att det enbart delvis är sant. Sjukhusbrevet sa att jag har en lugn/diskret inflammation i tjocktarmen. Jag skulle kunnat jubla för att det inte stod att jag har en aggressiv inflammation i tjocktarmen, men varför göra det när man kan gräva ner sig och tänka att det borde stått att det finns inga tecken överhuvudtaget på någon inflammation. Genast dyker minnesbilderna av sämre tider upp på näthinnan - de träder fram en i taget som upplysta av strobe lights under blott en bråkdels sekund innan den ersätts av nästa hemska minne. Senare försöker jag använda samma bilder för att få mig själv att förstå att där jag var då, är jag inte nu. Så som jag mådde då, mår jag inte nu. Jag är inte där jag en gång var. Men rädslan för att hamna där är större än min övertalningsförmåga och motvilligt dras jag med för att till sist slukas upp helt. Tanken på att jag kan hamna i sjukdomens klor igen är förlamande. Kuratorn nämner PTSD och pratar om hypnos och ögonrörelser som ett sätt att bearbeta hemska minnen. Jag nickar snyftande - dagens besök bestod av många tårar, men jag fick gå därifrån lättare och jag känner mig tacksam för det. På bussen hem bestämmer jag mig för att skippa gymmet. Vissa dagar hjälper inte alla endorfiner i universum. Magen har känts orolig och jag tror att den behöver lugn. Jag lagar bra mat och lyxar till det med glutenfria pepparkaksmuffins med laktosfri grädde. Tänker att jag ska påta lite hemma och kanske kolla på en Herzog-dokumentär. Det är så skönt när en del av det mörka lämnar sinnet. 

Kuratorn säger att jag nog skulle må bra av att begränsa mitt intrycksintag. Vi pratar om yogan igen och om att inte bygga sin personlighet på yttre attribut. Jag säger att ibland känns det som jag alltid väljer den hårda vägen, att för att jag verkligen ska förstå måste jag själv uppleva det inpå bara huden. Jag är medveten om att tillvägagångssättet sliter och tär och att det finns ingen status i att utsätta sig själv för ständiga prövningar. Jag berättar om chakra-testet. Ett online-test som jag gör för skojs skull. Resultatet är nedslående - alla chakras utom två är stängda och de som inte är stängda är svaga. Vi skrattar åt det komiska i situationen och hon frågar om det stod något om vad jag kunde göra åt det. Jag sa att jag har inte hämtat tillräcklig ork för att läsa det än. 

På seminariet idag inser jag att lärdomarna från de senaste åren inte enbart varit av ondo. När jag först började arbeta med hemlösa gjorde jag deras liv till mitt ansvar, deras lidande var också mitt, vi stod sida vid sida i kampen om en bättre tillvaro för att deras tillvaro kunde lika gärna varit min. Nog för att jag tror att min empati ibland fick dem att känna sig som människor istället för 'cases', så gjorde jag inte mig själv en tjänst när jag bar hem världen på mina axlar och egentligen tror jag inte att jag kunde stödja dem på bästa sätt då jag stod för nära för att få ett bra utsikt över de möjligheter som fanns tillgängliga. Det som jag tidigare skulle sett som avtrubbad ser jag nu som distans och det ger mig ändå lite hopp om att jag kommer att kunna jobba med barn utan att gå ner mig igen.