baby love och ärlighet

Vi samlas för att fira lilla H:s bejublade ankomst till världen. Med handen på hjärtat har jag varit lite nervös för eventet, som jag är för alla sammankomster som inkluderar fler människor än dem jag känner mig trygg med. Det kan tilläggas att de inte är sådär väldans många. Men jag målar naglarna, sätter på mig finklänningen och tar tåget till huvudstaden. Traskar in i hallen och hinner tänka att det inte känns speciellt jobbigt alls. Ufo-känslorna lyser med sin frånvaro och jag kan 'betee mig som folk' utan att anstränga mig. Det visar sig bli en dag av det finaste slag med bra konversationer och en jag som känner mig som mig själv. Det dröjer inte länge innan någon frågar hur det är med dig och jag berättar att vi separerat. De tittar oroligt på mig och jag möter deras blick utan att släta över de känslorna det frambringar att säga de orden. Senare pratar jag med gamla vänner och jag fortsätter på ärlighetens bana och berättar om dig, om kuratorer, om att känna sig ok och inte mer, om att fortsätta ändå med förhoppningen att det blir bättre. Till henne som jag bott med säger jag att jag är rätt less på motstånd nu och vill gärna att vinden ska vända. Hon ser hennes medkänsla i ögonen och jag känner kärleken omfamna mig. Hon som jag inte alls känner så väl, men alltid får en sådan där bra känsla av när vi möts fortsätter att ge mig bra känslor. Jag tar tåget hem, upprymd av glada känslor och kärlek. Jag tänker att det finns så mycket bra där ute, så många bra om jag bara vågar mig ur min trygghetskokong såsom jag vågade idag. 

Jag väntar på anslutningståg på en kall perong och jag känner höfterna stela till i kylan. Väl hemma kastar jag mig in i den varmaste duschen, äter bologneserester och väljer bort dokumentären om mördare och dödsstraff till förmån för amerikanskt feelgood. Jag fortsätter frysa, halsen gör ont och huvudet spränger så nu tänker jag koka ingefärste och krypa ner under täcket. 

"It's such a perfect day. I'm glad I spent it with you."