being on one's own and being ill

Efter möte med en ny viktig person som visade sig vara så bra som jag anade, en magisk nycirkusföreställning och rödvin i huvudstaden med vännen av finaste rang vaknar jag hängig och tung. Jag vinkar av vännen och lunkar hem till min lya som aldrig känns så tom som när någon viktig en har åkt hem. Jag undviker att ta tag i det som måste skrivas och undviker det effektivt genom att hänga på internet alltför länge. Tillslut värmer jag varmvattenflaskan, brygger kamomillte och förser mig med snacks som banan och rostade kokosflakes. Jag rotar fram alla böcker, anteckningar och föreläsningsmaterial och lyckas till slut skriva färdigt ett case. Sen tar det stopp och känner hur frossan sitter i, huvudet känns tungt, det gör ont bakom ögonen och ansiktet brinner. Jag tar tempen och jo, visst har jag feber - 38 grader. Kanske inte så mycket att orda om, men för mig som har en normaltemperatur på 36,5 grader så känns det. Jag hinner förstås oroa mig för sjukdomen och glömmer bort att friska människor också blir sjuka. Vid noggrann eftertanke har jag inte varit speciellt sjuk på de sätt friska människor brukar bli. Förskylningar, magsjuka (!), halsfluss, huvudvärk och feber har jag vanligtvis varit förskonad ifrån utom i samband med IBD. Jag kan inte hålla ifrån mig tankarna om att nu är det bara jag. Min signifikanta andre finns inte längre för mig på samma sätt. Visst vi har kontakt, men självklarheten i att jag ringer och berättar att jag hade feber borde nog inte längre finnas. Jag vill ringa för att det är lite läskigt att bo själv, långt borta från folk man känner och vara sjuk. Jag har ju egentligen inte bott själv förrän de senaste två åren och då har jag aldrig varit sjuk förutom lite halsont, hosta och diverse milda Crohns-relaterade grejor. Så jo, det känns läskigt även om jag vet att det finns folk jag kan ringa och som kan komma ifall jag skulle behöva dem. Men självklarheten som fanns där som när jag hade dig är borta. Det leder mig in på hur mycket man tar partners för givna när det gäller sjukdom - de ska liksom finnas där annars är de dåliga människor. Jag tror fortfarande att det jobbigast att vara den som är sjuk, men att stå brevid är en tung, svår uppgift särskilt om den pågår under en längre tid. 

'I'm going to take that fear and wear it like a crown.'