i de mörkaste hörnen

Så börjar jag medicinera för första gången på sex år. Jag väljer att tro på den och tänker att den psykologiska effekten är starkare än medicinens faktiska påverkan. Samtidigt rasar min mage ihop mer än den också gjort på sex år och jag väljer att tro att det är en tillfällig svacka fastän magkänslan säger något annat.

Jag stänger in mig i min lägenhets asociala näste. Avbokar en kompisdejt med en vän som förstår att ibland orkar en bara vara med sig själv och katten. Inbillar mig att om jag ger mig själv och kroppen en chans till återhämtning så fixar jag att hålla ihop den sista veckan innan påsklov. Det är också sista veckan innan den eventuella operationen. Kallelsen innehåller mer information om att dess eventuella icke-varande än den gör om operationen själv. Sakernas tillstånd personifierat. En välfärd i kris och vi patienter sitter fast på dess sjunkande skepp. Jag får ännu ett "du har ju inte cancer" kastat på mig genom luren och jag orkar inte ens säga nej...

En vän ringer och gråter för att vi inte har setts på ganska länge. Hon tror att hon har gjort någon fel och jag bedyrar att så inte är fallet. Jag säger att jag inte orkar så mycket och att jag oftast väljer mitt eget sällskap. Men jag vet också att det beror på att andras lycka ibland känns som att titta rakt in i skarpt ljus. Jag måste väja både för att inte bländas och för att inte förgås. Jag orkar inte dela det som finns i de mörkaste hörnen och för att hålla mig flytande bygger jag ljusare fasader med hjälp av den pålitliga cynismen och dess vänner sarkasmen och ironin. Tillsammans låter de skapligt trovärdiga, speciellt om en väljer att inte lyssna för noggrant.


Kommentarer

Populära inlägg