goodish times.

För att öva på att uppskatta mitt eget sällskap och för att ge själen lite ro tackar jag nej till en inbjudan och gör inga planer med någon annan än mig själv. Jag ser film som minner om livets allmänna sugighet, tvättar, städar, planterar om blommor, springer mig trött på löpbandet och bastar mig svettig, yogar, lagar mat, promenerar med solen i ögonen och Värvet i öronen. Finaste Christian Kjellvander sjunger den vackraste lovsången till mina hemtrakter och jag funderar på vad jag hade känt om jag växt upp någon annanstans. Jag ser GIRLS och jävla Adam får mig att undra om människors allmänna relationsstördhet är mer djupgående än vi tror. Jag skypar med två av de bästa. Hon som fanns där genom dystra tider för att sedan vända mig ryggen och till sist räcka ut en hand. Han som snart kommer hit och jag längtar ihjäl mig. Det finns så mycket kärlek nu. Obesudlad kärlek. Som. Går förbi lotten och känner förnimmelsen av sval jord mot mina händer och värmande eftermiddagssol i ansiktet. Good times. 

Och jobbet. Som jag ta mig fan älskar. Jag vill liksom vara där. Varenda (okej, nästan) minut. Livet fortsätter att vara förvirrande. Fullt av fallgropar och återvändsgränder. Ändå är det väl sådär okejbra nu. Glädjen är oftast närvarande och det är lättare att inte trassla in sig i allt det där som leder till ältande.