What if you crossed Leicester Square in 1997 while I was listening to buskers singing and playing the guitar?

Så går jag på yoga till slut. Allt blir en sammelsurium av nostalgitrippar. Jag minns världen och livet beklädda med stjärnstoft. Yogastudion med öppna glasdörrar som vette ut mot poolen i sommarvärmen. Jag minns Charlotte som fick mig att känna mig uttänjd i kroppen och avslappnad i själen. Jag minns promenaden hem med yogamattan under armen, förbi puben, förbi favoritaffären med druvjuicen och med de honungsindränkta nötterna. Jag minns lyckan som var mer jämn på den tiden. Det måste få vara okej att ändå minnas det så? För det var innan allt blev sjukdom och tragik. 

Jag tänker att du är min familj. Fortfarande och för alltid.