från vålnad till människa - a life less ordinary

Med en kronisk sjukdom har jag lärt mig leva i sjok. Att utvärdera hela år blir meningslöst då sammanfattningen skulle bli en grå massa. Istället letar jag efter guldklimparna i gyttjan och som tur är finns de och kan nära mig genom den tunga massa jag segar mig igenom just nu.

Ännu en inställd operation. Den här gången kom jag ända fram till operationssalen innan de hälsade tack och adjö. Vad än livet försöker lära mig för läxa så verkar jag inte vara färdiglärd än. Jag känner ingen ilska bara en enorm trötthet över situationen, över samhällets oförmåga att ta hand om de sjuka och svaga. En av de bästa plockar upp mig och kör mig hem. Min tacksamhet är enorm.

Flera timmar senare mår jag fortfarande lite illa och antibiotikans bismak dröjer sig kvar. Huvudvärken bultar och jag vet inte hur många dödstankar jag tänkt. Dagen avslutas med ett flertal vändor där jag sitter böjd över toalettstolen för att kroppen vill bli av med resterna av operationsförberedelserna. Jag känner mig svag, darrig och som att livsenergin, pranan, sugits ur mig.  Tillslut somnar jag och när jag vaknar är allt bättre. Pranan har återvänt och i kroppens kretslopp tar mensen vid. Tabletter känns inte som ett alternativ så spikmattan och vetekudden blir dagens följeslagare tillsammans med en katt som vill vara nära. Gårdagens hembakade pizza blir föremål för alla dagens måltider tillsammans med te och morotsjuice med ingefära. Jag ser klart sista säsongen av GIRLS och den är fantastisk. Jag fortsätter att drömma om Österlen och jag känner hur beslutsamheten växer i mig. Jag läser ut en bok och påbörjar en ny, pratar och messar med människor som bryr sig. Lägenheten är min kokong och utanför är himlen grå. Längtan efter barfotadagar och långsamma eftermiddagar manifesterar sig i odlingsdrömmar och suktan efter sommarkläder.

Känslan är densamma som alltid - andras liv verkar fortsätta medan mitt står på tomgång. Orättvisan känns som en molande värk, men vanan dämpar och gör det lättare att acceptera det som är mitt så kallade liv.

På eftermiddagen ringer koordinatorn från sjukhuset igen och erbjuder mig en ny operationstid. Det känns absurt för oss båda, men sarkasmen och hoppet räddar oss.

Tacksam för lediga dagar och kravlösheten som följer med den.


Kommentarer

Populära inlägg