att leva på luft

Min lilla lön täcker precis det otäcka CSN vill ha den här månaden. Pengar till hyra, mat, pendlingskort, hjälpmedel, sjukhusbesök och annat finns inte. DET FINNS INTE. Jag måste nästan skrika det högt, högt, högt för att jag ska förstå. Konsekvensen av mitt beslut att ta hand om mig själv är just detta - ett ekande tomt konto. Så förstår jag ändå lite bättre varför jag valde att fortsätta tills jag stupade - på vissa vis hade jag inget val. Ekonomisk undergång är det som hade väntat mig om jag hade valt att inte gå till jobbet alla de dagar jag helst hade velat dö. Otäcka Csn säger att du måste ha vetat att ditt studiemedel skulle ta slut innan din utbildning var färdig. Jo, det visste jag ju. Men vad jag inte visste var hur lite utrymme det gavs till andra chanser, till att börja om på nytt, till att va lite snälla mot de som haft det svårt. Jag visste inte att det fanns de som ville sätta käppar i hjulet för de som varit utslagna och nu rest sig upp igen i hopp om att få börja om på nytt. Det är svårt att inte dras med i kraven som numera faktiskt inte är mina. Jag går och jobbar med feber kvar i kroppen och ett huvud som värker lätt. Jag gör det inte för att bita ihop, för att bevisa något eller för att känna mig som en bättre människa. Jag gör det för att min ekonomi har gått i kras och för att jobb innebär mer pengar på kontot. Jag känner mig arg och besviken, men det är svårt att veta vem jag ska rikta ilskan mot. Csn och den borgerliga regeringen ligger nära till hands. För att de besitter så mycket makt som de missbrukar när de säger sig ha rätt att avgöra när andra människor är sjuka och vad de behöver för att må bättre. För att de har bidragit till att skapa ett samhälle där alla slåss för sin egen sak istället för varandras, där framgång mäts i finansiella tillgångar istället för lycka, trygghet och frihet, där vissa har allt medan andra har inget. Jag försöker intala mig att den här månaden är den värsta. Nästa år kan jag jobba mer. Det dröjer en bråkdels sekund innan jag tänker tanken "om jag inte blir sjuk". Så mycket för att leva i nuet. Sjukdomens ihärdiga skugga skakar man inte av sig så lätt.

Jag berättar för finaste pappan som jämt ställer upp om PTSD, hypnos och ögonrörelser. Han som jag egentligen tror tycker att psykisk ohälsa är något av ett val, något man kan borsta av sig med lite jävlar anamma. Han frågar hur det känns och jag svarar mycket kortfattat att det känns väl bra. Tårarna i ögonen säger att jag inte orkar berätta sanningen, den att jag inte vill gå omkring i mitt trauma i resten av mitt liv och all hjälp tas emot. 

De senaste dagarna har jag insett att jag bär på agg, besvikelse och lite bitterhet genemot mina föräldrars beteende när jag var sjuk. Jag vet att de skulle kommit om jag hade bett dem, om jag svarat ja när de frågade om jag ville att de skulle komma. Men jag ville inte besvära dem, jag ville visa mig stark och jag ville att de skulle komma i alla fall. Men de kom inte och jag var ensammast i världen. Min partner gick under i allt ansvar och elände och de kom inte. Det spelar plötsligt ingen roll att de oroade sig dygnet runt, ringde mig varje dag och svarade varje gång jag ringde med nattliga ångestattacker. 

Man tror att man är medveten om all skit man bär omkring på, så plötsligt dyker det upp mer. Trots alla tårar och all smärta välkomnar jag det. Allting ska ut. Så är det bara. 

It's better to feel pain, than nothing at all
The opposite of love's indifference