“The sunlight clasps the earth, and the moonbeams kiss the sea: what are all these kissings worth, if thou kiss not me?”

Jag är hemma hos de fina, hos dem som älskar mig ovillkorligen, hos dem jag inte fattar hur jag någonsin ska klara mig utan. De är så försiktiga med att nämna dig och ditt namn som om jag skulle gå sönder av ljudet. De tycker så mycket om dig och ändå kan de inte undvika att vara arga på dig. Därför att du gav upp om mig och för att du gjorde mig så ledsen. De vill ju bara att jag ska få vara frisk och lycklig. Jag undrar om jag kan bli mer trasig än jag känner mig. Jag sitter framför datorn och väntar, hoppas på att du snart kommer online. Jag känner mig rätt fånig och klängig. Du vill ju inte vara med mig, det har du ju sagt. Ändå kan jag inte låta bli att ta det minsta lillfinger på alldeles för stort allvar. Jag inser att det inte är hållbart. 

Kuratorn frågade vad det är jag saknar med dig. Jag sa tryggheten och kärleken. Den förlorade framtiden. Den du en gång var  och vi en gång var och den jag fortfarande ser dig som. När jag kommer hem inser jag att det är större än så. Du gav mig mening. Du fick livet att kännas som om det inte behöver vara en ständig kamp för att hitta meningsfullhet. Den som fick mig att fara kors och tvärs över jordklotet, kasta mig in i allt som var ovisst för att spänningen gav mening om än en tillfällig sådan. Insikten kommer som spjutkast och jag känner hur det svider i såret. Ändå vet jag att den är så viktig, den är en början till det som kuratorn föreslår kan bli så mycket bättre. Ett nytt liv, en ny början - åh, vad jag hoppas att det kan bli min verklighet. 

Kommentarer

  1. Jag tror på dig och att det kommer bli bättre! Ta hand om dig vännen, tänker på dig. <3 kram!

    SvaraRadera
  2. Tack finaste du! Det betyder mer än du kanske tror. Kram!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg