chestnuts in coat pockets
En god kopp kaffe som störde nattsömnen, trots att jag sov upp och ned. Övervägde att strunta i föreläsningen, men tog mig dit trots en missad buss. (Note to self: Köksklockan går fortfarande för sakta.) En bra föreläsning senare och en mini-konferens om inlämningsuppgifter senare drar jag mössan långt ner i pannan och styr kosan hemåt. Jag plockar höstens första kastanjer - älskar dess mediterande effekt när fingrarna rör vid dem där i jackfickans mörker. Handlar lunch och yogi-teer. Far hem och äter. Funderar på hur trött jag är och bestämmer mig för en tupplur. 30 minuter blir tre timmar. Så jäkla skönt. Att inte kämpa när man inte behöver. Det är svårt att sluta när livet varit en kamp så länge att man glömt hur behagligt det faktiskt kan vara. Nu till rapportskrivning och när mörkret fallit, en promenad för att andas in höstluft.
Det låter som en underbar dag :-) Vad duktig du är som lyssnar på kroppen och vilar när du behöver.
SvaraRaderaKram
Jo, allt är så mycket lättare när man får må bra. Mm, jag börjar lära mig...fast det har tagit mig fjorton år och fyra operationer. Den här terminen är det lättare att göra bra val. Förra terminen försökte jag hinna ikapp och jobbade som en galning. Jag trodde väl i och för sig att jag inte hade några val då och det var väl inte helt sant. Kram!
RaderaDet där med kastanjernas effekt är väl märkligt. Jag gör precis som du! Plockar några, byter ut när jag hittar en bättre, lägger dom i fickan och rullar runt dem som tärningar i ett spel. Ger en känsla av trygghet på något vis.
SvaraRaderaDet är märkligt med kastanjer...
Tack för din kommentar hos mig!
Jag lovar att titta in lite oftare fr o m nu.
//Ekelundskan
Tack själv för att du tog dig tid att titta in - trots trötthet och annat.
SvaraRaderaOm jag är så speciellt modig vet jag inte - det återstår kanske att se. Men jag tror inte helt ärligt att jag kommer att få så väldigt många negativa kommentarer och alla andra lyfter mig en aning från marken vare gång jag läser dem. Och det behöver jag just nu. Vänner i cybervärlden och den verkliga världen som tycker att man är bra nog...
Jodå - jag mår ganska bra psykiskt. Det där med bloggandet vet man ju aldrig hur länge man orkar med, men just nu hade jag så mycket att skriva att jag helt enkelt var tvungen!
Vi ces och hörs