mapmaking kids and alone eating kids

De gör de finaste topografiska kartorna och jag blir alldeles stolt för att vi rott det i land. De gnistar och glimmar av deras flit samt glitter och glanspapper. Trots motvilliga handledare och trots att jag inte alltid varit på topp. Jag är full av beundran och hoppas att de lärt sig något på vägen. En elev säger att de aldrig gjort något sådant här förut och det räcker för mig - ett steg utanför deras annars så fyrkantiga ramar, fyrkantiga ramar som de inte behöver. De här eleverna är redo för större frihet och för mer ansvar. Det känns lite småsorgligt att jag bara har två dagar kvar. Det är ju först nu jag börjar lära känna dem och jag tror vi börjar gilla varandra. 

Sen har vi de andra barnen. De som sitter ensamma på Max en alltför sen lördagskväll och äter hamburgare. De som sen kommer till skolan och stolt berättar hur de slog någon och att det minsann hänt förut. De som redan har varit i kontakt med polisen en massa gånger trots att de nyss fyllt tio år. Barnen med bleka ansiken, magra kroppar och påsar under ögonen. För dem handlar livet redan om överlevnad. Vem bryr sig om snygga kartor då.