beloved ones in heart pockets

Jag funderar över det är med att jag har så svårt att släppa taget och att gå vidare känslomässigt. Alla jag någonsin älskat finns i små fickor nära hjärtat - även dem som sa tack och hej och gick vidare och dem som jag tog farväl av för att våra vägar skiljdes åt eller för att jag inte ville längre. Jag släpper dem aldrig och jag älskar dem fortfarande. Så när hon tar kontakt igen, känner jag ingen ilska utan mest tveksamhet och kärlek. Hon skickar den sedan länge utlånade yogaboken till mig och jag letar febrilt efter en handskriven lapp som inte finns. Den som aldrig heller finns i hans paket. Ett hopplöst sökande, ändå ger jag aldrig upp. 

Så hör han av sig och vill ses. Han som jag föll handlöst för och som gav mig fjärilskyssar i nacken. Han vars vänskap jag svek när jag hittade ett nytt liv. Han som grät i samma park som du och jag spelade frisbee i. Jag minns att jag blev förvånad och nu när jag äntligen fattar, skäms jag. 

Jag saknar dig fortfarande och jag undrar om jag har förstått vidden av ditt beslut än. Att du och jag inte finns mer känns fortfarande ofattbart. Vi pratar, men snuddar samtalet vid något annat än neutrala ting reser du din mur och jag känner mig inte längre välkommen. Jag undrar om det är en övergångsfas eller om det är såhär du vill ha det med mig nu. Jag känner mig orolig för jag vet inte om jag klarar det, att få en sådan liten del av dig när jag vill ha hela dig.