sadness and I on a Friday

Så har ännu en jobbvecka passerat och min praktik är nu till ända. Den finaste lille pojken med det lockiga håret som påminner om ett hårsvall som jag for genom Östeuropa med. Han tittar på mig och frågar om jag också slutar idag. Jag säger att det gör jag och han menar att han inte ens fått sett mig jobba än. Jag förklarar att jag har undervisat femmorna och min studiekamrat haft hans klass. Han borrar sina kloka, bruna ögon i mig och med hakan i handen säger han med allvarlig röst  "du skulle nog varit jätte-bra". Jag börjar nästan gråta, men väljer att möta hans uppriktiga blick, stryka honom över ryggen och säga tack, tack så himla mycket. Jag tänker att jag vill säga  att jag inte haft så många bra dagar på en ganska långt tag och att hans ord gjorde den här dagen så ofantligt mycket bättre. Men jag låter mina ord bli stjärnstoff och ger hans ord utrymme att beröra mig igen. Han må vara blott tio år, men några av mina bästa, klokaste samtal har jag haft med just tioåringar. 

Jag går till torget och köper ljung och en cyklamen för att behålla känslan av normalitet. Gårdagen var ganska smärtsam då kuratorn och jag började med en tidslinje med början då jag först blev sjuk. Fjorton långa år ska dokumenteras och sorgen låg som en klump i halsen och tårarna brände i ögonvrån. Min läxa till nästa vecka var att tycka synd om den 20-åring som var jag. Hon som redan då var väldigt sjuk, men totalvägrade någon slags insikt och körde på som om livet inte kunde vänta. Hon som skaffade de finaste av vänner, hade tid för världens orättvisor och hade fantastiskt kul. Hon som reste kors och tvärs över jordklotet med blödande tarmar och ett ständigt magont. Hon var så liten och omedveten och samtidigt så full av liv och vilja.

Saknaden efter dig har grävt ett djupt, smärtsamt hål. I det kan jag sitta och kontemplera bäst jag vill. Där sitter sorgen och jag ikväll. Det finns ingen väg ut och jag är ändå så trött på att fly. Mitt nu är sorglig samling hoptrasslade trådar, men att blicka framåt vore att vilseleda mig själv. Jag samlar mod för att våga se sanningen i vitögat utan att vid första anblick vända om och springa tillbaks dit jag kom ifrån.

'Human sickness is so severe that few bare look at it, but those that do become well'.

Hon som jag inte pratat med på så väldigt länge, skickar mig orden ovan och jag finner dem trösterika. Jag vet att jag måste gå igenom det är för att bli bättre, för att få må bättre, för att bli frisk, för att bli fri från den förlamande oron. Helst vill jag bara stänga ögonen och fara tillbaks till en solig dag i Brockwell Park där vi kastar frisbee, skrattar och mår bra.