'ground control to major tom' - one stoma goes berserk
Min stomi är alltid att föredra framför de alternativ som är tillgängliga för mig. Men det finns dagar då jag önskar att min situation vore annorlunda. Ikväll på spinning-passet känner jag hur stomin spänner och sedan hur huden omkring den blir alldeles varm. Läckage. Big time. Där sitter jag på min cykel med 20 minuter kvar på passet. Jag funderar på att kliva av, ta min väska och dra. Så fortsätter jag cykla. När passet är slut kastar jag på mig träningsjackan och är otroligt tacksam att det enbart tar fem minuter att cykla hem. Väl hemma åker kläderna in i tvättmaskinen och jag in i duschen. En kvart senare är jag as good as new. Innan stomin kunde jag inte bli as good as new. Då upphörde aldrig toalettbesöken. Jag tänker på hur min partner orkade. Jag sa upp mig från mitt sociala liv och häckade mest hemma. Jag minns filmerna och serierna vi såg där i den vita soffan. Jag med mina ben över dina. Varje film eller avsnitt tog dubbelt så lång tid som den borde då jag ideligen fick springa på toa, lite tröttare efter varje besök. Hur orkade du? Hur orkade jag? Den jävla tröttheten och orkeslösheten var det värsta. Att känna hur allt levande i mig utplånades lite mer för varje dag för att till sist helt ta slut. Kvar fanns ett skal som skulle slås i tusen skärvor. Det tar tid att komma tillbaks. Det tar tid att läka. Men på något sätt går det. Keep calm and carry on.
Vad duktig du är som klarar läckage så lugnt:) Måste vara jobbigt när det händer och man inte vet vad man ska göra.Jag hade fått total panik och gått ut från passet tror jag!
SvaraRaderaKram
Hej! Jag har läst några av dina inlägg här nu, och jag fastnade för ditt senaste. Jag kan relatera så väl till känslan av lättnad, du behöver inte få panik när du sitter där på cykeln för du vet att om 15min är jag som ny igen. Känslan av att kunna umgås med människor utan att känna den konstanta paniken i kroppen. Vilken stark och modig människa du är. Jag är så oerhört imponerad. Jag hade ett PTC drän hela sommaren, som gjorde mitt liv ett helvete men samtidigt så kunde jag äntligen äta, vara "mig själv igen". Nu när det är borttaget, är mitt liv ett helvete. Jag ligger inne i väntan på nå så obegripligt stort som bara känns längre och längre bort. Jag har aldrig haft problem med mina tarmar på samma sätt som dig, men jag kan känna igen mig så väl i hur du beskriver att du stänger in dig, ditt sociala liv krymper, till slut existerar det inte alls. Jag kommer att fortsätta följa dig. Återigen så blir jag ofta förvånad över hur mycket vi människor kan orka med, utan att det knäcker oss i tusen bitar. DU har gått igenom ett helvete. Ditt liv är långt ifrån perfekt, likaså mitt. Men, du beskriver ditt liv som så mycket bättre nu. Jag förstår dig. Man njuter och uppskattar det lilla. Stark du är som stannade kvar, avslutade passet och inte kände paniken att sticka därifrån på en gång. FÖRSTÅR DU HUR LÅNGT DU HAR KOMMIT I DIN RESA? Du är helt fantastisk. Mångamåånga kramar från mig till dig. Johanna
SvaraRadera