when heaven falls down on your head and there're lightning and thunder in your chest.

Allt fortsätter att kännas hemskt. Jag tänker på honom från det att jag vaknar på morgonen tills det att jag somnar. Jag sitter på föreläsningar och missar långa sekvenser för att det är bara han i hela huvudet. Det finns inte plats för något annat. Livet känns tomt och meningslöst och det spränger och värker i bröstet. Vi pratar och det är bättre än på länge, ändå känns allt fel. Som om han blivit någon annan. Någon som inte är min. Någon som jag inte har rätt till. Det finns så mycket jag vill säga som jag inte säger. Jag försöker ge honom utrymme när det enda jag vill är att hålla honom så tätt att vi knappt kan andas. Jag kan inte föreställa mig en värld utan honom. 

Det var så mycket som jag gjorde fel. Jag vill göra om och göra bättre. Jag är inte färdig med honom, med oss. Uppbrottet har plötsligt inneburit nya perspektiv, nya insikter. Om vem jag var, blev, är och vill bli. Om hur jag gick vilse ibland allt det nya, om hur min gigantiska rädsla blev till hinder för oss, om hur illa jag behandlade honom, om hur jag inte släppte in honom, om hur jag glömde samarbeta, om hur jag ångrar mig något så brutalt. Han älskade mig och jag visste inte hur man gjorde. Jag var en novis som trodde att jag visste allt. 

Jag funderar över om han är helt färdig med det som var och kan bli oss, så gör jag nog mig själv en björntjänst nu med alla samtal. Samtidigt som att jag inte för mitt liv kan se hur en bruten kontakt ska gå till. Jag vill finnas där för honom. Jag vill att han ska finnas där för mig. 

Ett liv utan honom känns som ett mycket fattigt liv. 

P.S. Jag har bokat tid hos psykologen. About time.