post partem - reflections

För sex veckor sen slutade vi vara oss. I sex och ett halvt år var du min bäste vän, min familj och min partner. Du är fortfarande min bäste vän och min familj. Jag saknar dig fortfarande hela tiden och sorgen tar nu större plats än rädslan. Dagarna och livet saknar mening och jag håller fast vid deras ord om att det blir bättre. Jag har ingen aning om hur du tänker och vad du känner, men våra telefonsamtal avslöjar att du mår bättre nu än i somras. Jag tänker att det viktigaste är att vi pratar, inte vad vi pratar om. Du vill inte prata om det som har varit och jag anstränger mig för att respektera det. 

Jag kämpar på i terapin och ser till att använda de verktyg som jag nu har till hands. Jag står mitt i en orkan. Ibland lyfter vinden mig, ibland slår den mig till marken. Elefanten på bröstet kommer och går, men mest är det sorgen som lamslår. Jag väntar fortfarande på dig, men jag är inte passiv i min väntan. Det krävs hårt arbete för att bli bättre, för att må bättre. Jag sänker mina krav, jag ligger på sängen i timmar och stirrar i taket, jag promenerar i mörkret och lyssnar på Chet Baker när jag lagar mat. Jag lutar mig mot deras axlar när jag blir trött. Dricker te och bakar. 

Hon som jag inte haft kontakt med på länge säger att skrivandet, tystnaden och träden hjälpte henne ur krisen. Jag försöker hålla alla sinnen vidöppna. Jag tillåter mig att känna även när jag mest av allt vill stänga av.