'when you're going through hell, keep going'.

Winstons ord. Igen. De verkar behöva få fortsätta följa med som ett mantra för överlevnad, som ett eko i ett tomt huvud, som ett soundtrack till mitt liv, som ett first aid kit för en akut blödning som vägrar upphöra. Idag har varit den jobbigaste sen han åkte. Jag vill inget annat än att lyfta luren för att få höra hans röst. Men jag får inte. Jag måste respektera hans önskan om utrymme för att läka. Jag måste trampa på mina händer för att låta bli. Utmattad av sorgen och saknaden håller jag mig knappt vaken på dagarna. Jag försöker hitta glädje i barnen, men jag har svårt att hitta ut ur den grotta jag befinner mig i. Han med det mörka lockiga håret och de blå ögonen och den busiga uppsynen har fångat mitt intresse. Jag hoppas på att bli uppslukad, men vet att jag inte kan fortsätta fly. Mitt trassliga garnnystan har växt sig stort efter år av att ignorera mina känslor. 

Så ringer hon upp. Hon som lyssnar och lyssnar och kommer med de klokaste av råd. Hos henne är det ingen censur. Det är rå sorg och tårar och efteråt får jag må bättre. Fantastiska människa.