när endorfinerna har falnat.

Trots sensommaren dalar gulgröna löv ner över den leriga marken som jag mödosamt försöker ta mig fram på. Som om de redan har gett upp trots att loppet inte är kört, trots att det finns tid kvar. Kanske hade hösten redan mött oss. Kanske hade vintern redan slagit klorna i oss. Kanske är det enbart sensommar i mig. Det är fyra dagar sen vi pratade och jag tänker på dig hela tiden. Saknar dig och hoppas att du har det bra. Jag undrar om du saknar mig och hoppas på det som kanske är omöjligt för dig. 

Min fina vän som lyssnar och lyssnar och kommer med de klokaste råd jag vet. Min syster som säger att jag inte behöver gå igenom det är på egen hand. 'Du är inte ensam'. Ändå sitter jag här vid ett ensamt middagsbord och tänker att såhär är det nu. Nu är det bara jag. I tomheten ekar saknaden och sorgen. Jag försöker ta hand om mig på bästa sätt för att jag vet att det går illa annars. Ändå står vågen på för lite och den tunga tröttheten är ett faktum. 

låter andra trösta.