free falling

'välkommen du som har gått sönder. du är inte ensam. välkommen du som misstänker att du tillhör andra-sorteringen och att du kanske av barmhärtighet borde blivit bortrensad långt tidigare. du är inte ensam.'

orden är jonas gardells och de skänker mig tröst dessa dagar då jag önskar att jag hade blivit bortrensad. han har åkt bort för att få lite sinnesro och jag försöker att inte räkna dagarna tills han kommer tillbaka även om det visar sig vara omöjligt. 

han säger att uppbrottet inte har med sjukdomen att göra. han vill att jag ska veta det. så är det nog. för honom. sjukdomen förändrade mig till någon jag inte ville vara. inte egentligen. istället för att njuta av allt jag hade, såg jag enbart sprickorna. allt annat var för stort och bortom min kontroll, men sprickorna de var tillräckligt små för jag skulle kunna hålla dem i mina händer. för att jag skulle känna att jag hade någon slags kontroll. ju djupare jag grävde i dem desto större blev dem och till slut trängde de ut det som tidigare varit bra. jag föll ner i dem gång på gång och jag drog dig med mig. att vara sjuk var som att simma i motström, att drunkna i det mest stilla vatten. jag var så trött. all ork lämnade mig och jag döden kändes mest lockande av allt. jag orkade inte älska, men krävde ändå att bli älskad tillbaka. jag måste ha sugit livet ur dig, min älskade. 

jag anstränger mig för att hålla ångesten på avstånd. jag går på promenader, pratar med vänner, tar mig utom dörren och är social. men det mesta känns konstlat, artificiellt - en 'hittepåvärld' där du inte finns. 

han säger att det kan vara bättre. det kan det kanske, men det är det inte. 

jag hoppas du finner sinnesro ibland vågsvallet, ibland vindarna. jag hoppas du finner sinnesro på platsen där jag inte är. förlåt, förlåt för allt.