samtal ett

d-day. dagen då jag fick prata med kvinnan som såg ut som en äldre version av mig själv. fast med lockigt hår. det kändes bra från första stund. hon förstod mig. hon hann knappt börja prata förrän tårarna kom. jag trodde det var slut med det. men trauma blandades med sorg, saknad, rädsla och smärta. hon sa vettiga saker och hjälpte till att reda i den otympliga massa jag ej själv förmår ta itu med. jag insåg att jag är medveten om problemen, men förmår ej tillämpa strategier för att lösa dem. vi pratade om felprioriteringar och om att inte sluta förrän man kraschar. om att respektera vad människor känner även om man inte håller med. om att inte förebrå sig själv för att man inte agerade som man önskat när livet mest handlade om överlevnad. om skuldkänslor och ett ständigt dåligt samvete. om en förändrad självbild. om att inte känna sig färdig med någon som är färdig med en själv. om att ha svårt att gå vidare. om post-traumatiska symptom. om livet när det är som svårast. 

denna dag var också den första av fem veckors praktik. jag kände mig ganska avtrubbad. det brukade vara min skräck, att vara avtrubbad, att inte känna något för människor som behöver en. men jag vet att det krävs att jag 'trubbar av' mig själv för att kunna prioritera bättre, för att inte ta kål på mig själv, för att orka med andra, annat. så det blir nog okej ändå, en nyttig erfarenhet i att sänka sina krav och förstå att man duger ändå. 

jag kom hem och låg på sängen i tre timmar som en levande död. en vän påminde mig om  förra terminens galenskaper, då jag jobbade mellan seminarier, tokstressandes från det ena stället till det andra. då hade jag ingen tid att känna efter om jag var trött. jag var ju trött, det visste jag. nu - tid att andas, tid att känna efter. helst vill jag drunkna i jobb för att slippa känna efter hur jag mår. men det går ju inte. jag vill ju bli bättre. jag vill ju tycka om mig själv igen.