'you only get what you want, when you want what you get'.

Jag försöker göra som hon under råder mig till under samtalet som går fel. Jag noterar och identifierar rädslan och sorgen. Sen går det inte längre. Jag kan inte acceptera utan att döma och utan att värdera. Jag kan inte acceptera överhuvudtaget. Jag pratar och du säger ingenting. It all goes pear shaped and there's nothing I can do. Jag får panik. Rädslan och sorgen tar över. Det är så många parallella processer som pågår samtidigt för oss båda. Jag önskar att jag kunde vara ditt öga i stormen. Jag flyttade för att jag såg inget annat alternativ just då. Nu önskar jag att du hade bett mig stanna. Nu känner jag att om vi får vara på samma plats klarar vi det här. Då kommer livet få mer mening och kännas värt att kämpa för. Men för dig är jag den som orsakat dina problem. Jag tror du klandrar mig och kanske att du slutat att tycka om mig. 

Rädsla och sorg. Acceptans utan att döma och utan att värdera. My god. 'Standing in this fucking rain. I don't want to be me.' När ska jag vilja vara mig igen? När ska jag tycka om livet igen? Med risk för att låta självömkande, så är jag så fruktansvärt less på att kämpa och känna att jag enbart faller djupare ner i träsket. Just som det kändes som att jag var på väg någonstans bra, tog det ännu en djupdykning och jag önskar att jag vore Jacques Cousteau och fantastisk på att andas på djupt hav. Nu kippar jag mest efter andan, men fan om jag skulle ge upp. Alla de fantastiska människor som hejar på mig förtjänar ett bättre slut. Jag förtjänar ett bättre slut. Jag hoppas på dig, jag hoppas på oss. Jag hoppas att jag finner acceptansen om det inte blir så. God knows, I'll need it. 

Om min mage tillät mig att dricka en massa alkohol skulle jag göra det. Dränka mina sorger i rödvin och whiskey. Om min mage tillät mig skulle jag röka en himmelens massa cigaretter för att hålla paniken på avstånd. Nu sitter jag här med mitt örtte och tänker på att jag måste sköta det här med maten för att inte skada det självmordsbenägna tarmsystemet något mer. Jag undrar hur magen kommer att ta det här med rädslan och sorgen. Min mage vill mest att jag ska vara lycklig och bekymmersfri. Hur blir man det?