tack och adjö - kan hända att vi ses igen

Om en vecka drar flyttlasset söderut. Bort ifrån byn med det fula namnet där jag aldrig ville bo. Bort ifrån byn som ändå gav mig tid att dra mig undan omvärlden för att slicka mina sår och så småningom börja läka. Jag är så himla redo att fara härifrån även om jag kommer att vända mig om. Jag vänder mig alltid om. Nostalgins dragkraft är för stark och jag vill gärna minnas det som var bra utan att stryka streck över det som inte var det. 

En ny tid tar sin början. Jag drömmer om våren och om luftiga sommarklänningar och bara ben. Om min balkong som ska fyllas med pelargonier och kryddväxter. Där ska jag sitta och ha det bra. Jag funderar över sommarjobb och tänker att jag kanske inte behöver en utmaning den här sommaren. Jag kanske väljer det som är trygg, säkert och lite tråkigt för att fylla livet med annat som inte har med jobb att göra. Jag hoppas på en varm sommar, så som jag alltid gör. 

Nu är det dags att krypa ner och se en film tänker jag. Ännu en packningsdag väntar imorgon även om jag tänkt hinna med annat som att träna och lektionsplanera. Jag är tacksam för att humöret känns lite lättare och tacksam för dig. Jag stirrar på lägenhetens planslösning för att påminna mig om att mitt liv snart inte längre kommer att levas i ett endaste litet rum. Oh, the joy!