a bit of everything

En omtumlande vecka går mot sitt slut. En ny lägenhet, två jobberbjudanden, en terapisession, ett meltdown, två gymbesök, en jobbkväll, tentaplugg och grupparbete. Jag gör en djupdykning in i det som komma skall samtidigt som han går under jorden. Paniken förlamar återigen. Allt fryser till is medan tiden står still och natten blir olidligt lång. När vi får kontakt igen försöker jag finna ord för min oro och saknad, men i sjukdomens dimma glider orden dig förbi. Jag vill säga att jag saknar dig hela tiden - varje minut, varje sekund, men låter orden förbli i tystnaden för att jag förstår att de enbart handlar om mig. 

Vinden blåser isande kallt och minnet av solvarm hud bleknar. Jag anstränger mig för att höra vågornas brus och känslan av sand under fotsulorna. Jag saknar lugnet, värmen och den kravlösa tillvaron. Jag funderar på integration och samhället. Jag tror kanske att jag inte tror på integration. Jag tror inte på att förändra människor så att de ska passa in i gamla mönster och ramar. Jag tror hellre på att förändra samhället till att passa alla människor så att de kan få vara sig själva. Jag trött på kategoriseringar och grupperingar. Jag är trött på att folk säger att de vill så jäkla väl, men ändå orkar protestera när en förlegad artefakt i deras precious julkalender ska tas bort. 'Varför ska vi förändra oss?' Jag drömmer om solidariet och om frihet. Om mer öppenhet och mera mod. 

Jag lagar fredagsmat och frossar i Halkidiki-oliver. Längtar efter ett glas vin, men nöjer mig med pukka-te. Funderar på detaljer till mitt nya hem fastän att jag borde nöta artiklar om flerspråkighet. Oj, höll visst på att glömma nämna mitt relativt stora läckage på skolan idag. Lite tröttsamt, men det var ok. Kom ut ifrån toaletten med något färre plagg på mig bara. Jag tror att det var morgonstressen som ledde till detta. Note to self. Det lönar sig aldrig att stressa, men det visste vi väl redan.