my life in boxes - building a fort around my bed

Jag flyttpackar och förändringen väcker upp vemodet. Och minnen. Minnen av hur jag packade i ilska och förtret. Hur jag tog ut alla negativa känslor på dig i den flytten för att jag inte visste bättre. Hela jag var full av skräp och jag kunde ingenting annat än att fly. Nu när jag förstår skäms jag så att jag inte vet var jag ska ta vägen. Tanken på hur det måste varit för dig att stå ensam kvar är överväldigande och det gör ont i hela mig. Du dyker upp i mina drömmar nästan varje natt och dröjer dig kvar i dagdrömmarna. Ditt ansikte finns hela tiden på min näthinna och tanken på att röra vid dig vrider om hela mellangärdet i saknad. 

Jag gråter och skrattar i terapin. Vi pratar om känslorna av värdelöshet och att tillhöra andrasorteringen. Om tankarna av att vara i underläge och att behöva kämpa mer än andra för att duga. Vi pratar om det som är bra och om att nödvändigheten av att skydda sig själv. Jag försöker förklara upplevelsen av att känna att livet inte ger mig något val och att det tvingar mig in i situationer jag inte själv valt. Flytten och ett nytt intensivt vikariat är ett sådant scenario där jag utsätter mig själv för alldeles för stor stress och press. Jag försöker sänka kraven och sätta hälsan först. Så i helgen tackar jag nej till allt jobb, äter långfrukost med clementinjuice och bovetepannkakor framför 'Girls'. När jag tittar mig omkring ser jag bara lådor och tingen som snart ska bo i dem. Jag rekryterar ännu en bärare och smider framtidsplaner med en vän på ett fik. Mitt nya hem kommer onekligen underlätta för mitt sociala liv. Om jag bara vågar. Om jag bara inte fryser ihjäl.