'you think you have forever, but you don't.'

efter paniken, ilskan och tårar tog jag flyget hem till de som älskar mig. med tårarna ständigt brännade bakom ögonlocken landade jag till sist och tack smartphone som gjorde det möjligt att ständigt vara i kontakt med någon för att hålla undergången på avstånd. jag är räddräddrädd för att ångesten och sorgen brutalt ska överfalla mig. så brutalt att jag aldrig mer kan resa mig upp. mina fina föräldrar, syskon och vänner som finns där och älskar. min mamma säger att det finns inte mycket mening i att titta bakåt i desperata försök att hitta förklaringar till varför det gick som det gick. men det är svårt att låta bli, att inte rannsaka sig själv, att inte avsky sig själv. 

jag brukar ju tjata om att man måste jämföra de alternativ som finns tillgängliga, de som är realistiska. alternativet där vi är kära och lyckliga finns inte, i alla fall inte just nu. de hjälper inte hur mycket än vi i teorin är perfekta. i den här världen har vi blivit människor som gnager och äter av varandra och fyller tomrummen med röta. där vi innan tog hand om varandra, gör vi nu varandra illa. han säger att jag ännu inte förstått vilken negativ påverkan det här förhållandet har haft på mig. kanske har han rätt. kanske tror jag att jag förtjänar att ha det dåligt. kanske har jag glömt att man kan må bra och vara lycklig. det är bara så himla svårt att släppa någon man älskar. 

jag säger hejdå. till honom i randig tröja, skägg och bruna manchesterbyxor. till honom jag delat större delen av mitt vuxna liv. till honom jag delat mer än med någon annan. till honom som fick mig att känna mig trygg och älskad. till honom som fick mig att känna att jag hörde till något större än mig själv. till honom som lärde mig om livet och världen. om konst och mat. om givmildhet och ödmjukhet. till honom som fanns där genom alla operationer och svår sjukdom. till honom som jag fortfarande älskar mer än allt annat.