'and for the tiniest moment, it's all not true.'

Gardinen drogs upp och för första gången verkar det som jag ser oss. De som var vi. Jag ser den ständiga irritationen, den växande spändheten, en kärlek som alltmer sällan nådde fram, ensamheten, besvikelsen och två flockdjur som blev ensamvargar. Vi slutade leva tillsammans. Vi levde separata liv brevid varandra och för att lindra våra egna sårade känslor sårade vi varandra. 

Jag var fast i min egen smärta, mitt eget trauma. Jag byggde ett eget skyddsrum där jag kunde existera bakom de tjockaste av väggar, där ingenting kunde nå mig. Allra minst du. Jag saknade dig hela tiden. Jag behövde sig hela tiden. Men jag nådde inte fram. Jag vågade inte ens sträcka fram handen. 

Jag tittar på ett foto av dig där du ler och jag går sönder. Ångesten som sitter som en klump i halsgropen och förhindrar en normal andning.  Jag vet att vi måste bli bättre. Jag vill att vi blir bättre. Jag försöker se bakom det rosa skimmer i vilket jag bara minns det som var bra och hur underbar du är. Jag försöker minnas alla bråken, alla missförstånd, all dålig kommunikation och alla låsta lägen.

Du är redan påväg mot någon annat. Du rusar i förväg. Du lyckas hitta lyckorus i vardagen och även om jag är glad för din skull så hugger det till i solar plexus. Rädslan för att du också ska försvinna bakom hörnet gör det svårt att våga titta. Kanske är du redan borta. Du säger att du inte stänger några dörrar och jag hoppas att du menar det. 

Det märks att du längtar efter lycka när du pratar om par som är lyckliga tillsammans och låter som om du önskar att du vore en av dem. Jag kan inte låta bli att känna att du redan är en av dem och att jag tillhör den andra sidan.