'there he goes'

så faller tårarna igen efter det oundvikliga samtalet. det som alltid kommer för att det måste komma. jag måste släppa taget. jag har kämpat emot avståndet i rädsla av att förlora honom helt. han säger att jag måste ha tilltro till människor. jag känner hur paniken långsamt lämnar mig och jag kommer till någon slags insikt om att det är såhär det måste vara för att inget annat fungerar. insikten är det svåraste av allt. sorgligare än allt annat. så mycket kärlek och så duger den inget till. jag vill snabbspola till bättre tider och gladare dagar. hon säger att jag kan vara säker på att de kommer. 

han säger att jag inte förstår och jag skuldbelägger mig själv för allt. för att jag inte förstår, för att jag orsakat allt, för att jag inte kan göra honom bättre. det går upp för mig att vi står och stampar i samma sörja som vi gjort förut. 

jag släpper taget och påminner mig om att hysa tilltro till honom. jag har ingen anledning till att inte göra det. han fanns där igenom fyra år av helvetssjukdom och en himla massa annat.