small steps for mankind, gigantic steps for me

Med inspiration ifrån andra modiga tar jag ett djupt andetag och samlar kraft för att leta rätt på en kurator. Jag måste. Det är dags nu. Att få hjälp att bearbeta det som har varit för att inte sitta fast i ekorrhjulet av traumat för resten av mitt liv. Men också för att få perspektiv. Jag tror att jag hanterade min sjukdom genom att begränsa mig och min omvärld. Jag orkade inte ta in särskilt mycket - jag hade fullt upp med att överleva. Jag körde fast i bestämda hjulspår och utvecklade ett tunnelseende. Jag klarade inte längre av att hantera verkligheten och skapade därför min egen. 

Jag träffar 'kompisar från förr' och det är så härligt att få tycka om människor fortfarande som betydde allt en gång. Jag blir nostalgisk över storslagna tonårsvänskaper - sådana som man stod på barrikaderna med, sådana som man kunde analysera detaljer med i timme efter timme - det var vi mot världen. Det var en fantastisk upplevelse och jag känner mig lite sorgsen över att man som vuxen oftast inte har sådana intensiva vänskaper, men också tacksam över att få ha haft det. Jag funderar på om det är så att jag har svårt att acceptera förändringar - de på det stora, mänskliga planet. De förändringar som 'alla andra' tycks hantera med bravur. Det kan tyckas absurt att komma ifrån en människa som har levt ett liv i ständig förändring.

Jag tänker mycket på det här med att acceptera människor som de är, rakt av, ovillkorligt. Jag tänker på hur mina hjulspår gjorde mig trångsynt, spänd och oaccepterande av sådant som inte passade in. Allt annat var för mycket och blev därför ohanterbart. Min fysiska sjukdom gjorde mig också på vissa sätt psykiskt sjuk. Det är väl inte så himla konstigt egentligen, men kräver också sin egen läkningsprocess. 

Jag tycks leva mitt liv i en kombination av nostalgiska tillbakablickar samt en evig framtidslängtan. Jag glömmer bort att leva här och nu. Jag har nog alltid var lite så - en drömmare som ständigt blickar mot något annat. Men sjukdomen har spätt på den sidan av mig. Det blev min överlevnadsstrategi, att gå utanför mig själv, att leva ett annat liv i tanken för att livet som det var nu var alltför smärtsamt. 

Jag läser andras berättelser och påminns igen om hur bra jag mår fysiskt. Nog för att mitt liv innehåller rätt många begränsningar, men de är hanterbara. När man är sjuk förstår man inte att friska människor inte hela tiden tänker på att de är friska för när man är sjuk är det svårt att se förbi sjukdomen. Så blir man 'frisk' och efter ett tag glömmer man bort att påminna sig själv om det fantastiska i att vara frisk. Nu tycker jag kanske inte att man ideligen måste påminna sig om det, man har ju ett liv att leva - det som man längtat efter, men då och då vill jag komma ihåg det storslagna om att kunna göra helt vanliga och ovanliga saker utan att ha ont, att 'längta' hem till toaletten och isoleringen, att komma hem alldeles utmattad och ledbruten. Så borde alla få ha det och ni som inte har det så just nu - jag hoppas att det vänder snart. 

Kommentarer

  1. Vad modig du är som vågar gå till en kurator. Det är starkt av dig att tillåta dig själv att släppa in någon annan för att bli hjälpt. Jag önskar att jag hade den styrkan för det har jag inte för tillfället, även om jag hade behövt det. Jag blir glad av att höra att du känner att du mår bra nu trots begränsningar! Men begränsningar kommer vi väl aldrig komma ifrån med vår sjukdom?
    Du verkar gå igenom en jobbig period, jag hoppas det blir bättre snart!
    Kramar!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg