about hoping for the impossible

jag läser artiklar där experter liknar ett uppbrott ifrån en relation med ett dödsfall. nu har vi  ju kontakt, men det är lite så det känns. jag saknar honom även om vi pratar ofta. mitt ordval är samma som om han hade dött. för ingenting är längre detsamma. ingenting är längre än förut. kanske är det inte sämre, men det känns så i alla fall. jagsaknardig, jagsaknardig. vi pratar. kanske är det mest jag som har någonting att säga. kanske är han färdig med mig. jag hoppas på att vi ska hitta tillbaks till någonting bättre. han vet inte om han hoppas på det. det känns ensamt att hoppas på egen hand. mindre trösterikt. 

det känns ok i vissa stunder. jag tänker att jag kanske blir ok igen en dag. i nästa stund lamslår ångesten mig. den tar stryptag och livet känns som ett mycket långt sorgetåg. 

minnesbilder av glada dagar dyker upp på näthinnan. jag skulle till jobbet, men en massa busstrul ledde till att jag åkte hem till honom igen. han är förvånad och glad över att se mig igen. jag förklarar att det inte går att åka till jobbet idag, det har visat sig helt för svårt. han ringer till mitt jobb och sjukar mig. vi ligger på sängen och han säger att han älskar mig. jag säger att jag älskar honom och livet har nog aldrig varit så fint. enbart lycka omger oss. jag hoppas att han också minns det så.