på besök i lilliput

gammal som gatan. malplacé. en jätte ibland småfolk. get me out of here. quickly. please. 

i min nya klass känner jag mer samhörighet med den 60-årige läraren än med mina så kallade fellow students. inte för att det spelar någon roll egentligen. det är bara påminnelsen av att jag inte alls planerade att hamna här, i den här situationen. med blicken fäst på det som en gång komma skall, fungerar illusionen av det skymtande ljuset i tunnelns slut som drivkraft och lockbete för det arbete som ska utföras. jag längtar tills att jag sitter barbent, i blekrosa kjol med svalor på, i botaniska trädgården och läser skönlitteratur för att jag måste. lyckan. det ymniga snöfallet utanför fönstret försvårar onekligen tanken om att maj inte är sådär långt borta. den som väntar på något gott...jag sluter ögonen och känner hur solens strålar värmer mig. att drömma är en rättighet. tackolov. 

runt om mig tar människor stora modiga kliv. jag funderar på det där med att släppa in människor. hur fantastiskt svårt det är nu. och hur jag förut sällan eller kanske aldrig reflekterade över det. då tog jag min egen existens för given. nu är nya relationer oftast en omöjlighet där bakom mina ogenomträngliga murar. innanför dem lever jag i min falska trygghet. känner man sig trygg finns inget behov av murar. alla långa resor börjar med ett steg.

jag tackar pandora för hoppet. för även om allt det där känns himla långt borta nu, vilar jag i hoppet av att det en dag inte kommer att kännas så här. 

intrigen tätnar. vi försöker och jag känner din sårbarhet. stora snöflingor faller tätt. jag tänder ljus, brygger en kanna te och sätter på mig fårskinnstofflorna. att läsa en bok med titeln 'Varför?' kan nog aldrig vara fel en söndagseftermiddag som denna.