en brokig skara

Där sitter vi. Vi som av olika anledningar inte klarade av den där första terminen. "Det kom annat emellan" hör jag sägas flera gånger. No shit, Sherlock. Ett helvete till liv, outhärdlig smärta, ett operationsbord och en förlorad tarm kom emellan. Livet kom emellan. Ett sådant liv som inte följer den spikraka vägen till lyckan, som tar omvägar via avgrunden. De blottar sina själar i all sin ärlighet och jag känner mig överraskat rörd och stolt över deras mod. För att de vågar visa vem dem är inuti. De sitter inte med påklistrade masker och låtsas att allt är ok. Nu är vi här. Trots allt. Goddammit. Jag ljuger ju som vanligt, leende och pepp. Allt är så jävla roligt. Jag skulle tycka om mig själv så mycket mer om jag också vågade vara mig själv, även i främlingars sällskap. Vi sitter i ring och alla känns så tokigt, härligt, fantastiskt knasiga. Jag blir nästan 'normal' i all min abnormalitet. Det har jag lögnerna att tacka för och jag vinner absolut ingenting. Ingen får lära känna hon som är jag och jag sätter inga avtryck. Jag går därifrån berörd och med ett uppvärmt hjärta. Jag hoppas att jag snart vågar vara lika modiga som de var idag.