försäkringskassan vs. sparkling horses: 1 000 000 - 0. vem får handikappsersättning?

Efter ett nedslående samtal med Försäkringskassans tjänstekvinna gick jag med tårarna brännande bakom ögonlocken till bussen, tacksam för att ha en fullspäckad dag framför mig. Allt för att slippa brottas med maktlösheten. Jag tycker verkligen att Försäkringskassan är en svensk skamfläck. Hela systemet med att 'lekmän' utan adekvat medicinsk utbildning ska sätta sig in i ärenden som ligger helt utanför deras kompetens känns opålitlig löjeväckande. Jo, jag vet att de har sina 'läkarexperter'. Läkare som inte vårdat mig, inte tagit beslut om vårdåtgärder, inte skurit i mig, inte sett mina trasiga tarmar, inte ordinerat smärtstillande när jag haft utomvärldsligt ont, inte sett mig vara skinn och ben, inte sett mig lida, inte sett mig kämpa, inte har en relation till mig. Läkare som inte har det minsta intresse av mig, för de vet inte vem jag är. För dem är jag ett finansiellt beslut - ska hon få kosta samhället pengar eller inte. Jag vet att vi är många där ute som trots svåra, funktionsnedsättande mag- och tarmsjukdomar med ett fysiskt handikapp till följd i form av stomier eller reservoarer försöker leva ett 'fullt' liv. Ett liv med familj och vänner, med studier och jobb, med träning och kultur i den mån vi orkar. Med en socialt aktivt liv, med en sysselsättning och en meningsfull fritid, på myndigheters språk. För oss är det inte helt bekymmersfritt. Det är inte vårt naturliga tillstånd. Det är det väl i och för sig inte för någon. Vi som är sjuka får ibland kämpa väldigt hårt för att få det att gå ihop, när energin tryter är strategin prioritering. Egentligen önskar jag att jag var tillräckligt rik och modig att välja ett aktivt socialt liv och en meningsfull fritid innan sysselsättning. Det har aldrig hänt hitintills. Jag har kämpat mig till jobbet, kämpat på jobbet och kämpat mig hem för att väl hemma falla sönder i tusen miljarder bitar. Morgonen efter har proceduren upprepats. Morgonen därpå likadant. Och alla andra morgnar också. Då tycker jag att jag varit 'duktig'. Jag har gjort det som förväntas. Jag har jobbat och tjänat min plikt. Sen har det funnits perioder då jag inte, trots alla kämparvilja i världen, ens kunnat ta mig upp från sängen. Allt blev bara svart. Så går det när man inte kan äta eller dricka. När man skiter mängder av blod. Tappar håret, livsgnistan och hoppet. Det är i de stunderna jag önskar uppbackning från den 'välfärdsstat' jag lever i utan att behöva känna mig som en på förväg dömd kriminell på rättegång. Visst, jag vet att det finns de som ljuger, de som vill bedra staten, men min erfarenhet är att de är inte särskilt många och att de lider andra sorters åkommor. De flesta människor vill inte vara sjuka, speciellt inte de som är sjuka för de vet hur fruktansvärt det är. 

- "Ja, det gäller din handikappansökan."

Vi småpratar och hon är bekymrad för att mitt boende passar inte in i hennes kryssrutor. Jag funderar på om hon vill säga att jag bor på något annat sätt eller om hon skulle önska att jag flyttade. Det önskar jag med, men bostadsmarknaden och min ekonomi är inte de tajtaste av vänner. Jag får aldrig veta vilken ruta hon kryssade. Efter uppläxningar av diverse saker hon anser att jag angett för högt belopp på, säger hon att hon inte tror att mina omkostnader är stora nog för att min ansökan ska gå igenom. I tystnad tänker jag att CSN inte vill låna (märk låna, inte ge som i välgörenhet) mig mer pengar och att jag därför lever på extrajobb som jag egentligen varken har tid eller ork med och min familjs generositet. Det ter sig därför absurt att tänka att mina omkostnader inte är tillräckligt höga. Men jag förstår ju att hon har andra parametrar än jag att förhålla sig till och att hennes är viktigare. 

- "Vem vänder ni er till? Vem är berättigad till denna ersättning?" 

- "Jaaa, de som har en funktionsnedsättning." 

- "Sådana som jag alltså?"

- "Eh, ja."

- "Ok."

Om någon har några tips mottages de tacksamt!