corrections

jag var lite för snabb. lite för positiv. surt, sa räven. allt har inte blivit bättre. det finns det som blivit sämre. 


stormen viner. någon lägger sig ner, håller händerna för ögonen för att skydda sig mot det som gör ont. jag fortsätter som vanligt och låter allt falla sönder inom mig. tarmarna tar stryk och reagerar omedelbart. om jag följde mitt eget evangelium så borde det tagit slut där och då. men envisheten regerar och jag undrar, med viss tvekan, om det är nu det är en dålig egenskap. det där med att aldrig ge upp. att alltid kämpa på tills att jag stupar. 


det känns som om det är bara jag som vill. och jag vet inte ens om jag vill. vad är det jag vill?
det tar lång, lång tid att ta sig upp. blott ett ögonblick att falla ner igen. jag borde skydda mig själv mot det som skadar. mot det som tar mer än att det ger. du ger mig ett lillfinger och jag tror att jag fått hela handen. men den fick någon annan. kanske dem som jag aldrig får veta namnen på. 


hur vet man att något är utom räddning? när erkänner man sig besegrad? när ska man ge upp? 


jag läste någonstans att kärlek är många människors närmsta erfarenhet av psykisk ohälsa. kärlek har gjort mig tokig förut. fast då var valet inte mitt. den här gången är allt väldigt annorlunda. ändå är inget som det borde vara. 


omkring mig anförtror sig älskande till varandra. tar beslut större än livet. hos oss blir havet mellan oss bara större och dimman tätnar. 


'one more day
just one more day then I'm done'


'only with laughter can you win'


numera vet jag att lyckan den är också för mig. om jag vill ha den.