myrornas krig - det som försiggås i ett huvud

ett varv för alla gånger jag legat i en sjukhussäng.
ett varv för alla dagar jag mirakulöst nog tog mig till jobbet utan att dö.
ett varv för alla gånger jag tyckt synd om mig själv.
ett varv för elak vårdpersonal.
ett varv för infekterade sår.
ett varv för rädslan.
ett varv för alla månader jag spenderat på toaletter.
ett varv för att jag inte längre mår skit.
ett varv bara för att jag orkar.


peripeti


för nu flyger jag. elektroniska trumrytmer lyfter mig. jag minns en cykeltur genom stora snöflingor som verkade flyta i luften, på farmors gamla röda cykel som mamma målat vänsterröd. lyckan träffade mig lika oväntat nu som då. 


endorfiner är min medicin för ett värkande sinne. endorfiner ftw.


tänker på alla tv-serier som höll mig vid liv, som förhindrade galenskapen att helt ta över. jag klev in i deras värld för att för stunden glömma bort min egen smärtsamma existens. det hjälpte mig att hålla ut alla dessa dagar och nätter då jag satt fast i sjukdomens klor. 


när jag känner sorgsamheten tränga sig på ringer jag henne och hon kommer farande likt en ambulans. efter en promenad i bitande kyla och hennes lyssnade öra är jag så gott som ny.  


i förhållanden löses hon som är jag upp. jag har aldrig blivit en bättre version av mig själv mer än i vänners sällskap.