från vålnad till människa - a life less ordinary
Med en kronisk sjukdom har jag lärt mig leva i sjok. Att utvärdera hela år blir meningslöst då sammanfattningen skulle bli en grå massa. Istället letar jag efter guldklimparna i gyttjan och som tur är finns de och kan nära mig genom den tunga massa jag segar mig igenom just nu. Ännu en inställd operation. Den här gången kom jag ända fram till operationssalen innan de hälsade tack och adjö. Vad än livet försöker lära mig för läxa så verkar jag inte vara färdiglärd än. Jag känner ingen ilska bara en enorm trötthet över situationen, över samhällets oförmåga att ta hand om de sjuka och svaga. En av de bästa plockar upp mig och kör mig hem. Min tacksamhet är enorm. Flera timmar senare mår jag fortfarande lite illa och antibiotikans bismak dröjer sig kvar. Huvudvärken bultar och jag vet inte hur många dödstankar jag tänkt. Dagen avslutas med ett flertal vändor där jag sitter böjd över toalettstolen för att kroppen vill bli av med resterna av operationsförberedelserna. Jag känner mig svag
