att trotsa en storm

D-day. Dagen innan spenderar jag en förmiddag på sjukhuset. Träffar sjuksköterskor, kirurger och narkosläkare. Kommer hem för att äta lunch och sen cykla till shalan för tre och en halv timmes yoga. Först restorative yoga som känns som en själslig smekning, sen ashtanga där jag tar ut mig för att jag inte vet när jag kan bli svettig nästa gång. Kommer hem för att laga favoritmat och prata med människor jag tycker om. Tar klexane i låret och duschar med bakteriedödande tvål i förberedelse för vad som komma skall. Jag bäddar rent, packar väskan och försöker somna.

Jag har avbokat en resa till Berlin, ordnat med kattvakt och folk som kan ta hand om mig, vikarien är instruerad och jag har sagt hejdå till alla barnen. Så ringer de och säger att min operation är struken. De är ledsna och önskar att det fanns oändligt med resurser. Jag med, försöker jag säga, men rösten bär mig inte. 

Timmarna går och de små sammanbrotten avlöser varandra. Klumpen i halsen försvinner inte och jag är tacksam för snöfallet som verkar sympatisera med min självömkan. Det är svårt att inte bli frustrerad på ett välfärdssystem som inte fungerar när en som bäst behöver det. Som monterats ned på bekostnad av människor i kris. Jag hoppas att de extra hundralapparna i plånboken är värt det, liksom alla trädäck och nyrenoverade kök, all lyx  utöver vad som är värdigt. Ilskan över patriarkala system som värderar traditionellt kvinnodominerande yrken lägre än lågt och fortsätter att göra det trots att de digra konsekvenserna stirrar dem i vitögat. 

Så passerar en förmiddag och en eftermiddag genom en dimma av maktlös frustration, oro för hur allt ska bli eller inte bli, uppgivenhet och sorg över sakernas tillstånd. Omtöcknad går jag till affären med långsamma steg. Kommer hem, bakar scones och tittar på makabra operationer via Grey's Anatomy. Känner hur livshoppet återvänder och jag kan kliva upp hur det svarta hålet. Igen. 

Kommentarer

Populära inlägg