'du är värd att dö för.'

Så jag tar sats för att skriva det här inlägget. För att jag någonstans måste sammanfatta, sammanfoga allt det där som spretar. Det fjäderlätta barnet med det fluffiga, mörka håret, han med min mun, med de av livsvilja fäktande armarna finns inte hos oss längre. Hans kropp orkade till slut inte mer och gav upp trots hans kamp för att bli frisk och för att få leva. Jag går på begravning i ett ljust kapell med världens minsta kista. Jag ser min bror begrava sin son och jag håller hårt i min systers hand. Sorgen är avgrundsdjup, så som den alltid är och orättvisan gör sig ständigt påmind. Orimligheten i att livet ändå fortsätter är absurd, men jag åker tillbaka norrut och går på tre jobbintervjuer på två dagar. Blir erbjuden dem alla och väljer, ironiskt nog, med hjälp av magkänslan. Jag börjar jobba och jag tror, på riktigt, att det blir bra. 

Annars påminner jag mig ständigt om det där 'nyårslöftet', att vara så glad som möjligt, och försöker göra val som håller håglösheten på avstånd. Jag omger mig med människor som ger mig skratt och kärlek, väljer bort dem som enbart förvirrar och tar mer än de ger, står upp för mig själv och börjar så smått faktiskt tycka om mig själv igen. 

Jag bråkar med sjukvården. Som alltid. Läser journalanteckningar som sätter ord på vårdgivares totala brist på insikt i och förståelse för den mänskliga naturen, vilket gör mig nedslagen och förbannad. Mina järnvärden rasar och jag är blek, trött och frusen. Hur svårt är det att ta regelbundna blodprover? Jag vill skrika åt dem att det är mitt liv det handlar om, men det är lönlöst att höja rösten till människor som ändå inte lyssnar. 

Ändå är det ganska bra nu. Jag somnar utan ångest för det mesta och känner tillförsikt inför det som komma skall.