så överlevde vi ännu en vinter

På fredagskvällen klistrar jag på mig min mest sociala personlighet och går på kidsens klassfest. Jag känner mig obekväm och vill helst vända på klacken, men det är jag inte tillräckligt modig för. Resten av helgen vill jag bara spendera med katten. Jag sträckkollar på nya säsongen av Love där karaktärerna är som människor är mest, uppfuckade och fina och försökande. Jag går en promenad med sol som värmer ansiktet. Jag lyssnar på ljudet av forsande vatten och försöker tina upp en frostig själ. Jag bakar pizza igen och känner hur längtan efter ny mark under mina fötter växer sig starkare. Väntar jag på en anledning att stanna?

Tidigare i veckan skickar jag ett sms till henne som jag inte hörts med på länge. Det blir så tydligt att vi inte längre har något att säga varandra och i efterhand undrar jag varför jag tog kontakt. Nu tror jag kanske det var för att säga hejdå. Och det är rätt sorgligt hur människor kommer och går i ens liv även om jag inte fäller en endaste tår. Däremot rörs jag till tårar över dem som står kvar, de som hejar och håller ut.

Sjukvården är alldeles tyst. Det som inte syns, finns inte. Jag känner mig levande begravd även om jag inte mår lika dåligt som förut.