sen sist

Händelserika dagar och veckor har lämnat mig med lite tid och ork för det skrivna ordet. Sen sist har jag avslutat mitt lärorika samt intensiva vikariat som gjort mig både hög och låg. Jag lämnar bakom mig finaste mentorn och de utmanande barnen. Klassamhällets orättvisor har dagligen utspelat sig framför mina ögon och ibland måste jag blunda för att jag inte orkar att se hur klyftorna ger avtryck på barns förutsättningar och möjligheter till att ta sig fram i världen utan att falla ner i Grand Canyon-djupa glipor och snubbla över de miljontals trösklar som uppenbarar sig ur tomma intet. Jag är tacksam för att mina tidigare arbetslivserfarenheter lämnat mig något mer hårdhudad, annars hade jag inte haft en chans. Det är slitigt, men viktigt och ofta hemskt roligt också. 

Gastroläkaren har ringt. Allt ser fint ut och jag önskar att jag hade skrikit hurra i telefonluren för att fira storheten i fina värden. I vanlig ordning kräver jag min rätt till vård. Hen säger att jag står på hens telefonlista (alltså: Vad vill du?). Jag säger att jag gjorde en koloskopi i november och väntar på uppföljning. Jag får reda på att hen ligger sex månader efter med sina patientbesök. Det är oacceptabelt och jag hinner fundera över vilken hjälp jag skulle få om jag behövde den samt hur läkaren känner sig när hen lämnar jobbet varje dag. Jag säger att jag vill ha regelbunda provtagningar och vi kommer överens om var tredje månad. Då kollar de järn, HB, CRP, avföringsprov, magnesium, blodsalter, kalcium samt njur- och leverfunktion. Vi pratar om vätskebrist, men jag får inga svar. Hen gör inget motstånd mot mina förslag (förutom några sarkastiska kommentarer), men kommer heller inga med några egna förslag eller råd. Jag känner mig som min egen doktor och hen känns som den verkställande direktören. Hen frågar inte heller hur det går i terapin och säger vid ett tillfälle att hen inte vet vad hen tänkt egentligen. Jag uppskattar ärligheten, men lämnas ännu en gång med känslan att hon har ingen aning om hur min vård bör se ut. Att vara sin egen doktor fungerar så länge en mår relativt bra, men när sjukdomens klor sitter för hårt existerar ej den möjligheten. En hinna av oro lägger sig i magtrakten - hur ser vården ut vid sämre tider?

Jag har tagit mig till badhuset för att simma och basta och därmed visat stomin för allmänheten. Jag tycker fortfarande att det är rätt jobbigt det där med att folk kan se den, men jag inser också hur det är jag själv som gör upplevelsen jobbig. Jag försökte slappna av och emellanåt gick det rätt bra. Övning ger väl färdighet tänker jag. 

Jag kommer ihåg mitt terapibesök och vi pratar om oron. Den som börjar som ett litet frö, men som rekordsnabbt växer sig stor och innefattar plötsligt allt och ångesten river och tär i bröstet. Jag säger att jag vill lära mig att hantera oron, att sätta stopp innan den virvlar vidare i sina negativa spiraler. Hon pratar om en kroppslig reaktion som leder till känslor, tankar och beteende. Jag spekulerar kring hur händelser kring min mage leder till att jag funderar över vad jag har gjort fel och hur jag kan rätta till felet genom att ändra mitt beteende. Precis som hon sa i ett inlägg så börjar jag inse att det kanske inte alltid beror på något jag gör. Vissa människor äter dåligt och stressar ihjäl sig utan att det ger avtryck på mag- och tarmsytemet. Jag vill bli mer förlåtande mot mig själv och mot andra. Inte döma så hårt och bli någon som inte alltid tar allting på så stort allvar med tron att det skulle vara hälsosammare. 

Annars bonar jag om i det som mer och mer börjar kännas som mitt hem. Bär hem växter och gardiner, funderar på hur jag vill ha det och försöker minnas att jag ska njuta. Nästa vecka ska jag jobba en del, men jag ska också vara ledig. För att jag är värd det och för att det är hälsosamt. Jag ska second-handshoppa, måla stolar och en hylla, köpa gardinstång och tavelramar. Jag ska gå på spelning och bio och hänga med min nya vän. Senast idag tänkte på storheten i att träffa en ny människa en tycker om. Nästa vecka - den ska bli fin som snus.  

Kommentarer

  1. Vad glad jag blir att höra att dina värden ser bra ut! Det är ju hur bra som helst. Tur att du orkar vara din egen doktor och se till att du blir kollad regelbundet. Även om det inte borde behöva vara så.

    Min mage har varit i uppror de senaste dagarna och genast letar jag fel! Man behöver verkligen påminna sig själv om att man inte alltid gör fel utan magen lever sitt eget liv ibland. Speciellt med tanke på hur mycket mer vi anpassar oss efter hälsan än andra gör.

    Nya vänner behöver man alltid. Låter underbart!

    Massa kramar!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg