om att förlora fotfästet

De senaste åren har inneburit ett liv i fritt fall. Eller kanske har jag alltid fallit. Skillnaden ligger i att då valde jag själv att hoppa, nu blev jag utknuffad från kanten och fallet blev lika hårt som förödande. Jag sitter i min nya lägenhet och tänker att jag börjar finna fotfästet igen. Det låter absurt med tanke på hur min dag har varit - jobbiga arbetssituationer, en enorm trötthet och ett bortglömt kuratorbesök. Men ändå kan jag inte låta bli att känna att jag har fast mark under fötterna, att känslan av hemma infinner sig ibland och att jag känner mig nöjd med den plattform jag har även om den är under konstruktion. En smygande insikt uppenbarar sig - det jag ville då, vill jag inte längre, det jag ville ha då, vill jag inte längre ha. Jag är trött på utmaningar, på att leva ett liv där allt ständigt förändras. Jag ser mig själv skrattandes på vinbarer tillsammans med vänner, på min balkong kisandes mot solen, på en filt i parken - levandes 'det enkla livet'. 

Innan jag träffade dig levde jag inte mitt liv i vi-form med en person utan med flera. En relation för mig var någon en hängde med ett tag och för att sedan ta skiljda vägar, ofta utan någon sorg i mellangärdet. Mina vänner var min trygghet och min familj. Du, vi, förändrade allt det där. Du och jag blev ett vi och allt annat hamnade i periferin. Du blev en partner. Senare fick sjukdomen mig att gräva ner mig, att finna mig en enslig plats - precis som hundar gör när de är döende. Jag ville inte dela mitt lidande med någon egentligen. Av många anledningar. Jag minns när du sa att det finns ingen annan och jag tog så oerhört illa upp. Det var liksom beviset på att mitt liv bestod enbart av dig och du hatade mig för det jag utsatte dig för och jag hade inte ens vett till att vara tacksam. Jag förstår vad du menade nu, att du inte sa det för att vara elak utan för att du älskade mig. Det är så mycket jag förstår nu och det känns skönt även om det kanske är försent för vissa cirklar att slutas. Det tar tid att ta sig upp från sitt hål, ljuset sticker i ögonen och världen känns stor och överväldigande. Men allt som är nytt blir välbekant så småningom om en vågar hålla fast vid det.  

Sökaren vet hur man tar sig till vilken plats som helst, varifrån som helst, även om han aldrig varit där tidigare. Men eftersom det här är hans superkraft, och hans identitet ligger i detta, så blir Sökaren mycket upprörd och nervös närhelst han kommer fram till sitt mål. Han måste genast vända om och gå någon annanstans. 

Det brukade vara jag, men insikten om att livet är målet och inte tvärtom förändrar bilden.