the five stages of grief

i min splittrade tillvaro sitter jag vid ett köksbord med virr-varr mönster fyllt till bredden med engelska grammatikpapper. jag dricker hela hav med kamomillte och lyssnar på en man med en vacker röst som invaggar mig i en behaglig stämning. jag ignorerar clause elements en stund och gör bokslut över veckan som gått. jag inser att jag nästan aldrig slappnar av. jag är hela tiden på helspänn vilket ofta leder till diverse konstiga beteenden som jag sedan spelar revy i mitt huvud och som jag grämer mig över. jag accepterar min tillfälliga livssituation och använder den som ursäkt för att slippa anstränga mig och faktiskt skapa nya relationer. jag längtar efter scenarier där jag är mig själv. jag tänker att det var så länge sen sist. så väldigt länge sedan. återigen kryper sjukdomen fram och jag slutar aldrig förvånas över dess djupgående påverkan på mitt beteende och på hur jag ser på mig själv. på sorgen jag känner. den som en gång var akut för att sedan övergå i en brännande känsla precis under huden. nu känns den som vemod, segt som kola. jag trampar runt i samma cirklar och jag funderar på om det är dags att ta hjälp av någon annan för att komma vidare. inte för att jag har bråttom, men jag tror kanske jag är redo nu. jag har tagit mig förbi det värsta och det är jag lika tacksam för som stolt över. when you're going through hell, keep going. förra helgens samtal ekar i huvudet, det där att tar så väldigt lång tid, kanske en livstid att ta sig förbi trauman. olyckan tar blott en sekund, sen väntar konvalescensen. den oändliga. kanske är den just det - oändlig. det tog  tre år innan jag slutade känna av suget i magen efter ett tre månaders långt förhållande som fick mig att gå sönder. fast har svårt att jämföra kärlek med en sjukdom vars positiva bieffekter, om det finns några sådana, inte går att jämföra med kärlekens. 

jag spelar fia med knuff med några alzheimers-patienter. de glömmer vilken färg de har och flyttar alla möjliga pjäser. jag tänker att det spelar ingen roll. de har för länge sedan förstått att livet är ingen tävling där den som kommer först i mål vinner. vi sitter i soffan, de i pyjamas och jag i min jobb-pyjamas. vi äter inlagda persikor som påminner om farmor. jag slås av att jag känner mig lugn, avslappnad. är det för att bland dem får jag vara mig själv. här får alla vara sig själva. här finns inga krav på att vara en 'lyckad' människa. vi har klivit av tävlingsbanan och sökt ett annat sätt att leva. jag funderar på musiken. igen. hur jag vill att den ska vara en del av det liv jag försöker skapa mig. musik, frisk luft, kolonilott, yoga, tid att vara. åh, ljuva framtid - jag kan inte vänta.  

Kommentarer

  1. Ta riktigt god hand om dig! Heja dig som struntar i dina trots. Mycket klokt. Kram!

    SvaraRadera
  2. Vad vackert du skriver. Så djupt!! Hoppas att allt löser sig för dig och du får gå vidare... utan sorg... med lycka. Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg