crohns och stomi och jag.

"Att acceptera det man inte kan förändra, ha modet att förändra det man kan och visheten att förstå skillnaden."

Jag är inte religiös, men det här fungerar som ett slags mantra för mig när jag, mestadels på egen hand, bearbetar det som varit, det som är och det som komma skall. Jag fick min diagnos för tolv år sedan. Tolv år. De flesta av dem har jag levt i total ignorans av min sjukdom och dess eventuella påverkansmöjligheter på mitt liv. Jag levde mitt liv i fritt fall, kastade mig huvudstupa in i nya utmaningar och erfarenheter. Kosovo, Nepal och Indien, Kuba, Guatemala och Mexiko. Flyttlasset har dragits från söder till norr och till England fler än en gång. Sjukdomen hindrade inte mig och jag var inte rädd. Såhär i efterhand undrar jag om jag levde mitt liv i ljusets hastighet för att  jag undermedvetet visste vad som väntade. För även om jag kan eller kommer att kunna leva mitt liv fullt ut skulle det aldrig fungera att leva som jag gjorde då. 

Jag är bättre på att lyssna på min kropp nu och kan göra bra val även om det är långt ifrån alltid. Balans är det ständiga ledordet. Jag vill inte längre isolera mig, avstå från njutning och bli någon som inte är jag. Hon, som jag lärt känna på senare tid säger, trots att hon vet allt om sjukdomen, att hon inte ser på mig som någon som är eller har varit sjuk, och att jag inte ser sjuk ut. Jag inser att jag fortfarande ser mig själv som sjuk som jag var då och tror också att alla andra gör det. Nog för att man måste acceptera sin sjukdom och göra val för att hantera den, men att se sig själv som sjuk och inget mer verkar alltid begränsande och negativt. 

Jag har aldrig avskytt stomin. Då den gav omedelbar lindring fyllde den genast sin funktion och acceptansen att det här var den enda möjliga utvägen fanns där redan från början. Det var svårare att acceptera stomin som en del av mig, som en del av hur jag numera såg ut. Jag undvek att se mig i spegeln om stomin var blottad. Att byta påse var ett nödvändigt ont och jag stängde oftast av mentalt för att orka. Jag bet ihop för att jag var tvungen. När jag förställde mig själv, såg jag mig utan stomi och utan påse. Det tillhörde liksom inte mig. Att vara naken, också inför mig själv, var inget jag längre kände mig bekväm med. Med en förtäckt stomi och påse kunde jag vara mig själv. Sådär är det till stor del fortfarande. Jag kämpar med att göra stomin till den del av hur jag ser på mig själv och jag kämpar med att inte låta den ta för stor plats. En mycket ambivalent process. Tiden är som bekant ett tacksamt hjälpmedel. Det får ta den tid det tar, men det känns onödigt att låta sig begränsas av något som enbart är en begränsning om man själv gör det till en. Imorse när jag duschat och antagligen var yr av trötthet, råkar jag titta på den där stomin utan att flacka med blicken. Där är den och det ser ganska normalt ut nu. Jag har min rumpa på magen och det ser ganska normalt ut. Det kanske är möjligt att jag inte i all framtid ska ha det ambivalenta förhållandet till min stomi, att en dag kanske jag känner mig helt bekväm med den. 

Jag sökte ett jobb i den stad jag är uppväxt i, men inte bott i på femton år. Jag for på intervju  och pratade om ett brokigt liv. Idag kom samtalet. Jag vågade och det gick vägen. Inte för att jag tycker att jag slutade vara modig. När man är sjuk måste man vara modig hela tiden. I sommar är det havet, solen, stranden, böcker och jag. Måtte det bli en varm sommar.