ground zero

att andas kan vara så svårt. ett huvud som bankar. långa listor som borde bockas av men bara blir längre. en oviss framtid. alla val. alla beslut. en ångest som alltid lurpassar bakom något hörn. när ska allt slutas kännas så överväldigande och surrealistiskt?


som att andas vatten, det är ångest för mig. 


jag kastar mig ut i den mörka kvällen. snöflingor som dalar magiskt sakta i gatlampornas oranga sken. tunga steg och djupa, djupa andetag. trycket lättar och jag lättar. kvällshandling i en tom affär. havregryn, makrill, fryspåsar och diskmedel. jag undrar om han i kassan roar sig med att fundera på vem någon är utifrån det de handlar, såsom jag gör. undrar vad han tänker om mig. kanske tycker han bara lite synd om mig. 


jag inser hur stor betydelse ens vänskapskrets har på det inre och det yttre. jag funderar på om det var därför som var mitt liv där uppe i norr alltid kändes fint trots att det ibland inte var det. för att mina vänner var mitt skyddsnät och min fanclub. det faktum att de tyckte att jag var bättre än bra, gjorde att jag tyckte att jag var bra. sakta, sakta bygger jag upp mitt liv igen. att välja dem man omger sig med, med största omsorg. säg hejdå till det som är trasigt och inte går att laga. till det som tynger. till det som känns som regn trots att solen skiner. stå på egna ben och ändå våga låta andra bära en när man är trött. ibland är jag rädd för att mina långvariga perioder av isolering påverkat mig i den grad att jag nu ofta väljer mitt eget sällskap för att det känns enklare. 


pics

Img_2418_large
Tumblr_lygpdkbdb51r9pd0go1_400_large

Kommentarer

Populära inlägg