evighetens cirklar

Jag går på bröllop och ser finaste L gifta sig och stråla av lycka. L och jag som möttes på elfte våningen på det stora sjukhuset. I sängarna mittemot varandra växte en sådan där vänskap fram som känns i maggropen. Jag är så himla tacksam för detta ödmjuka, intelligenta, starka och vänliga väsen som inspirerar mig till att våga mer. Jag läser här och hennes tankar är mina tankar. Igen. Varje gång bussen åker förbi tittar jag inte bara på parlamentet, vars byggnad jag älskar, utan på den där eländiga byggnaden där jag blivit räddad alltför många gånger. Blicken söker sig automatiskt mot våningen näst högst upp. Jag skymtar de blå draperierna och minns livet bakom dem. En efter en flimrar minnesbilderna förbi som en diabilds-slideshow från dåtiden. Jag har spenderat månader på våning elva. Det har varit sommar, höst och vinter. L's vänner frågar hur vi känner varandra. 'From hospital, actually.' L's pappa håller tal och när han påminner om hennes mod under sjukdomen fylls mina ögon med tårar. Jag tittar på L och ser att hon ler. Jag undrar om jag någonsin kommer att le istället för att gråta när den där helvetssjukdomen kommer på tal. Just nu känns det mer som att jag vandrar runt i en cirkel där jag blir en periodare där livet går i grått och ibland vitt fast nästan aldrig svart. Jag försöker vara modig, göra sådant som jag egentligen är alldeles för rädd för. Små steg känns som stora kliv, ibland som sky diving på torra land.