när missunsamheten smyger sig på

när jag är sådär gnällig, petig och negativ avskyr jag mig själv. jag tänker att nu lägger jag av mig den där gamla surkappan och sätter på mig en ny färgglad en. och så går det inte. det bara går inte. jag hör tråkrösten fortsätta mala. den där missunsamma rösten, som har svårt att glädjas åt andras lycka. ibland forsar det över mig som ett oväntat och iskallt vattenfall. jag avskyr att frysa. när jag sneglar på andras liv och förundras över att de går som tåg på en räls. tuffar fram i en självsäker och gemaklig takt. jag sitter på en arbetsintervju och ombeds sammanfatta mitt liv. jag har svårt att få en överblick. det är alldeles för brokigt. för många diken för att vilja komma ihåg och bergstoppar svåra att sätta ord på för en främling. jag försöker förklara, men känner att jag inte gör mitt eget liv rättvisa. för faktiskt är vissa delar extraordinära. de val jag gjort visar ändock på den människa jag är och försöker vara. att slutresultatet känns som ett virr-varr av lösa trådar som trasslat ihop sig har jag svårt att förlika mig med. jag som är en sådan stark, samlad och målmedveten människa. var trampar jag snett? vad är det jag gör som andra inte gör eller tvärtom? hur får man ett tåg att inte ideligen tappa sitt spår? egentligen vill jag kanske inte vara ett tåg som tuffar på i gemaklig takt och beundrar utsikten. fast ibland vill jag nog vara det. ibland skulle det nog till och med vara bra för mig. att inte alltid vara tåget som skenar.

det är så svårt att prata om sitt liv utan att nämna den där sjukdomen. jag inser hur den blivit en del av mig. en alldeles för stor del, om du frågar mig. 

pics