snön faller

Jag drömmer domedagsmardrömmar där allt går åt helvete. Jag vet att jag inte är ensam. När jag vaknar tar det mig ett tag innan jag förstår att jag drömt. Jag inser att om läkaren med matter of fact-rösten ger mig ett negativt besked på tisdag kommer jag inte lägga mig ner och dö. Jag trodde jag var färdig, men med nyupptäckt livsglädje tror jag att jag är redo att kämpa ett tag till. 


laleh och jason ftw. hans kavaj över hennes axlar. det är så fint att se människor förälska sig i upptäckten av nya bekantskaper. jag maraton-ser 'broen' och faller handlöst för martinochsaga. och danskan. ända sedan jag såg 'nattvagten' har jag avgudat det danska uttalet av martin. tittar på dokumentären om nordstan. tårarna faller och det svider i hjärtat. ser på 'danne och bleckan' och förundras av den svenska medelklassens fascination för framgångssagor från underklassen, för maskrosbarn. 'vi tänker inte hjälpa till men om ni klarar er, mot alla odds,  ska vi applådera.' vi tittar på dem som apor i bur. vad känner vi för alla dem som inte klarade sig, för dem som föll ner i spillrorna utan att vi märkte något?


En tanig kropp
med en alldeles för lång kjol
som blir våt av den snöslaskiga marken.
Hon spritter av tillbakahålld leklust
i tappra försök att passa in
en katt bland hermeliner
varje ord, ett bevis på att hon inte platsar.
Att se på smärtar.
Hon håller sitt avstånd
och jag mitt.
Kanske kan jag inte ge mer? 


I situationer som dessa känns det som om jag försöker bandagera ett ymnigt blödande sår. Bandaget räcker aldrig till - blodet fortsätter att tränga igenom. Jag säger att jag vill fortsätta. Vill jag det?


Han i periferin. 'Saknar dig fast du står här framför mig'. Det är väl inte dig jag saknar då? Eller når jag bara inte fram?


Snön fortsätter att falla. 
'Bara ring in något nytt'.