liv i efterkrigstiden

jag läser andras bloggar och ryser av stolthet. för vår kamp att ta oss förbi det ovälkomna blixtnedslag som träffade oss med en sådan precision. för hur vi aldrig ger upp även om vissa dagar är mörkare än natten. för vårt mod och vår starka vilja. för att vi genomlevde och överlevde trots att vi ibland bara ville dö. vi är överlevare, ni och jag. 


nu sitter jag här och andas. jag tror jag är förbi det värsta. att överleva har delvis övergått till att leva ett liv. ryggsäcken väger fortfarande tungt, men jag blir allt starkare. jag har mer kontroll. nu får jag bestämma. dagar fyllda till bristningsgränsen och trots stress, press och sömnbrist är jag lyckligare än på länge. jag skriver dikter med tio-åriga poeter, högläser inför en publik som bara vill höra mer, få ta del av deras fördomsfria bemötande och tankesätt och deras närhet till befriande skratt. ett liv värt att leva, fullt av mening och hopp. 


en stängd dörr. det som finns där bakom får vänta. det tar mer än det ger och vi ser inte förbi den  grå massan - vi vet inte vad vi kämpar för. kämpar vi?


jag sväljer en kamera, som tar bilder på de tarmar som är i ständigt blåsväder. jag lämnar utrustningen på en avdelning. jag väntar. patienter och anhöriga äter mackor och dricker te. det är mörkt utanför fönstret och adventsljustakarna är tända för att skapa stämning för dem som inte får åka hem ikväll. jag studerar personalens schema och undrar om de kommer att få ta hand om mig någon gång. jag sneglar in i ett rum. jag ser konturerna av ben under den urtvättade gula filten. om man inte vet ger avdelningen ett sken av att vara en lugn plats. skenet bedrar. under ytan lurar det som enbart de som själva varit patienter kan ana. en vänlig sjuksköterska med ett förtroendeingivande sätt - en sådan som får en att känna sig som en vanlig människa, en sådan som är bra på sitt jobb - plockar av elektroderna. jag är fri och skyndar in i hissen och ut i den kalla kvällsluften. för att jag kan.