istället för medaljer

Vi maratonpratar. Hon ligger i badet och jag sitter på pinnstolen. Äntligen når vi fram. efter trevande möten trillar poletten ner och när vi skrattar känns det i hjärtat. Mobilens pling bekräftar känslan och gör att jag vågar tro på att vi tagit oss över helvetesgapet. Det känns finare än finast - ännu en pusselbit är återfunnen.

'Home is where you're needed', sa han för länge sedan. Jag visste redan då att runt barnen mår jag bra, runt dem kan jag slappna av och vara mig själv. De ger mig ett sammanhang som känns viktigt, som jag på egen hand har svårt att upprätthålla. Hon säger idel bra, snudd på fantastiska, saker om mig och får mina ögon att tåras. Vägen hit har varit längre än längst och just nu känns det värt all möda. En berusad lycka som inte grusas av inte alltför positiva medicinska besked. Jag försöker hitta ett lugnt hörn utan att lyckas. Jullovsrastlösa röster tränger in överallt, som om de vill överrösta läkarens ord för att skydda mig från att falla. Men avgrunden har inte en chans på mig. Inte idag.